Bloggsvar

Jag sa att jag känner igen

blommorna under snön

vid ögonblicket för stölden

de ser ut som tungsinta

revolvermän

från vilda västern

vi är sammanlänkade på något sätt

deras öde och mitt leverne

det är personligt

någonstans i en källare

sitter Mithra under pistolhot

det är vintern som hänger kvar

ett grinigt fnask vid en sedel.

Skyttegraven börjar fyllas

det måste gå fort nu.

Den 16 sep. 1920

Hans tankar var spridda i rummen. han satt ner vid en brasa och diskuterade kriget, kärleken, vardagen och döden. han rökte och röken stod upp. Och det hela var vackert. Otroligt vackert. En stund. Hans mustasch är gul av åren, av pipan, av förälskelsen i Ra. båten och vattnet och strålarna. Om han haft någon. Den enda vännens tårar är som havet, i denna stund lugnande, ständigt återkommande, de lämnar vita saltspår på den gamles kappa. Han slängde en kort blick mot graven. Där låg en registratur över bokstavens död.
    ­Någon är den enes ociviliserade baneman, tänkte han, den andre ett rättsnöre i vad som bäst beskrivs som ett satans limbo. Vanställd av libido dansar ers majestät i sågspånssnuset, bräcklig och skör i sitt brösts innersta, hård och ondskefull till sitt yttre. Varandets metafysik är inget annat än djungelns lag. Med ett vulgärt leende simmar miljarder smådjävlar till rytmiska rörelser. Varje liv är ett unikum av kappvändning och revolt i ungdomsdag. Men akten är ej i sitt slutskede. Ridån hänger i stora svulstiga röda våglängder i äventyrets periferi. Än har den feta damen ej satt i halsen och kvävts till förgängelse, än vibrerar hela ytan av hennes förljugna hymn.

    I ett hörn finner han sig sittandes,en tyst betraktare och skaldar om de skådespel hans ögon bevittnar. Hans penna dansar med kraften hos Atlas men hans prosa är av cyanväterökta sängkläder förgiftad. Han skriver om döden och om tobak. Om vad som glömts men som en gång var. Han ser inte längre det skådespel som spelas runt omkring. I det definitiva ögonblickets allvar är han en skarp kritiker över sitt eget skådespel. Till och med minnena recenseras. I mörkrets hjärta hörs rytmerna av civilisationen, i mötet med sig själv gör han sin största upptäckt: här finns intet. Den palliativa manteln har stulits av de redan levande, i mörkret dör civilisation undan för undan bort, kvar är varje individs sisyfoskostym

Skärpet kanske var hans fars, kanske en gåva i arv med egen historia.
Skärpet är runt armen i stället för runt livet, på sätt och vis kanske jämväl runt livet.
Nintedomusiken vaggar oss i sömn, eller dör vi? jag vet inte säkert.
Är vi ensamma? Vi är aldrig ensamma i ensamheten, vi är superhjältar.
Draken är också här, men vi hoppas kunna hugga huvudet av den och rädda prinsessan.
Kanske till och med rädda oss själva, på sätt och vis jämväl oss själva.

Hej Sophie.

Jag satt och funderade över häxjakten, eller om man så vill: kvinnoförföljelsen, under 1600-talet i Sverige och försökte dra mig till minnes om det skrevs någon intressant litteratur under detta mörka kapitel i vår historia. Emmanuel Swedenborgs korrespondenslära rimmade med Platons dualism men illa med kyrkans påhittade djävulsockultism och höga ämbetsmäns rädsla att förlora vad värdefulla föremål de ägde, existentiella som fysiska. Jag menar när allt kommer omkring, om nu föreställningen var sådan att andra människors demoniska inflytande hotade de relativa värden som präglade samhället är det väl välkommet att det är dem som äger något som troligast ängslas att bli av med detta?

Av ditt inlägg har jag förstått att du är en konstnär och att du jobbar på ditt stora verk? Kanske det verk som ska ta dig till Paris och societetens rokokosalonger med bubblande champagne och en glödhet parnass. Fast med tanke på vilken kulturell tid vi befinner oss i kanske du inte siktar åt något annat håll en den romantiserande dekadansen som så många före dig. Kanske glida i Baudelaires kölvatten som en reinkarnation av den Svarta Venus? Höga på opium och haschis skulle ni ströva runt på kaffetillställningar och diskutera världs-vänd-frånhetens positiva sidor. 

Nåväl, vid det här laget kanske du undrar vem jag är som förbehåller mig rätten att ens fundera kring er person? Låt mig ge er en mycket kort orientering av min person:

Mitt namn är Gabriel Tyko. Jag kanske inte behöver fortsätta min presentation eftersom du med största sannolikhet redan genomskådat symbolismen som föreligger i mitt namn. Vid det här laget har det förmodligen redan slagit dig att Gabriel står för ärkeängeln och straffverkställare över fallna änglar och betyder enligt sägen Guds styrka. Mitt efternamn Tyko står naturligtvis för den danske vetenskapsmannen Tycho Brahe. Vad du kanske inte lyckats lista ut är att han var astronom och lyckades ändra en hel världs syn på universum från sitt lilla observatorium Uraniborg på den lilla ön Ven? Eller att Tycho (som naturligtvis är det latinska namnet) upptäckte en supernova redan 1572? Nåväl, även det är väl allmänt känt vid det här laget, endast den dummaste av varelser saknar väl den kunskapen nu förtiden.

Mina föräldrar hade säkerligen väldigt roligt åt detta lilla obskyra skämt de lyckats implementera i mitt namn. Men lika roligt tyckte de nog inte att det var då de dömdes till landsförvisning och tvingades leva i en iglo på Island ihop med dödsdömda interner från Saudiarabien?

Så, du har en matfetischism som grundar sig i mystiska utsvävningar i olivolja och buljong? Jag måste erkänna att jag också har en del udda sidor i min personlighet. När jag var elva år gammal inledde jag ett måttlöst förhållande med min hemkunskapslärarinna. Vi brukade smeta in varandra i mosade fikonkörtlar och sätta oss nakna på skoltaket där vi kunde tala om allt från modernistisk dramatik på den ryska scenen till kolonialismens effekter i Kongo. Sedan brukade hon ge mig smisk eftersom jag föredrog detta framför någon annan form av fysik närhet. Jag förstår att du tänker att det är en dålig imitation av Rousseaus ungdom, men åt helvete med pusselbitarna, de är aldrig originella, man måste se till pusslets helhet.

Jag tycker definitivt att du ska koka till något riktigt speciellt till dig själv i kväll. Människan gör alldeles för lite som gynnar hennes eget välmående (baahh). Själv ska jag ta mitt liv och mumifiera mig själv genom att sätta mig mediterandes uppe på ett berg och genom självstrypning långsamt kväva mig till döds.

Ha en riktigt fin kväll och ta väl hand om dina kamrater och dig själv. jag måste gå vidare, det är många vilsna själar där ute som behöver guidning genom livets mörka och oförutsägbara vägar.

Fred och kärlek.

Gabriel Tyko.

Bästa Jennie.

Jag ska vara helt ärlig vid dig. Jag har ljugit så många gånger tidigare i mitt liv och aldrig fått ut något positivt av det, förutom den gång jag satt fast i en grotta på Kreta som vaktades av en cyklop, men utöver det har lögner aldrig gagnat mig.

Ljuger du ibland? Kanske använder du dig av vita lögner? Sedan ett år tillbaka har jag levt ett fullkomligt sanningsenligt liv och det har fått mig att fundera över vissa ting så som varför vi klär lögner i olika färger? Är det för att de ska ge oss samvetsfrid? Vit, färgen vit; många författare, speciellt under slutet av 1800-talet då de symbolistiska strömningarna hade stort inflytande över pennan, använder sig av just färgen vit. Pånyttfödelse, rening, oskuld, den perfekta färgen att klä en lögn i. När man tänker på det så gör det nästan lögnen ännu värre, inte sant?

Som sagt jag ljuger inte. Jag kan inte ljuga, bokstavligt det vill säga, jag skar nämligen ut min tunga när jag befann mig i Darfur för precist ett år sedan. Och nu till något annat.

Jag inledde mina studier i astrologi redan som sjuåring. Min far var docent på Uppsala universitet och min mor servitris på restaurant Grottan, hon är dvärg. Nåväl, det hör inte till historien. Min gode far tog med mig till sina föreläsningar så ofta han kunde eftersom han var näst intill paralyserad av vämjelse inför risken att jag kanske skulle växa upp och bli idiot precis som farfar var. Redan vid tolv års ålder tog jag min examen i serologiska och astrologiska studier. Man skrev några enstaka artiklar om mig i något dagblad och mina grannar kom för att smaka mors kaffe oftare än förr. Men jag fick inte ut något av det. Så jag bestämde mig vid fjorton års ålder för att följa med en doktorand i biologi, ett ämne som jag ägnat min fritid åt under astrologistudierna och som jag kände att jag ville få fördjupad kunskap i. Under hela expeditionen förde jag dagbok över diverse växter och djur som vi stötte ihop med under vår färd som gick över berg och slätt, vattendrag och labyrintiska grottor. Vid min hemkomst var jag sexton år fyllda och hade ett bredare biologiskt kunnande än professuren vid fars universitet. Jag publicerade mina dagboksanteckningar och vann viss erkännelse från finare kretsar i Uppsala.

Du kanske undrar vad allt detta rör dig? Nåväl, jag har inledningsvis lovat att inte ljuga och det löftet tänker jag inte bryta. Du har absolut ingenting med min tonårsredogörelse att göra, men är det inte också det som är intressant? Du vet ännu inte min sanna person, men du vet förmodligen att du har valts till åhörare och vittne till mitt livs förunderliga utsvävningar. Sen kan det hända att jag blivit förälskad i ert fotografi varpå din persons oemotståndlighet överträffar en stjärnklar himmel över Afrikas öppna savanner.

Nåväl. Vid arton års ålder började jag planera en ny expedition. Denna gång till den ryska steppen; jag hade börjat intressera mig för internationella relationer och mitt mål var att genom hårda studier i konfliktlösning och retorik kunna förhindra vidare blodutgjutelse mellan ryssar och tjetjener. Mitt föredrag lyckades och jag har två gånger blivit nominerad till diverse hyllningar och utmärkelser. 1927 blev jag tilldelad både Nobels fredspris samt Nobels pris i litteratur postumt eftersom jag vägrade att komma hem ifrån Bahamas där jag numera bor och lever ihop med mina två fruar och min lilla dvärgschimpans Pelè.

Jag har under mina år blivit utsatt för universell provokation från olika håll. Italienska futurister har arrangerat bokbål där mina böcker utgjorde större delen av den brännbara materian. Men jag har aldrig ljugit och trotts att jag för två år sedan, vid 97 års ålder besteg Mount Blanc i klädd min bruna kofta och manchester så är nog min trogenhet till sanningen min största bedrift.

Jag hoppas att ingen sjukdom griper dig om livet, såvida det inte är malaria som jag snart hoppas kunna bota med ett medikament jag framställt under stor förhoppning de senaste månaderna. Ha det fint på din resa och kanske kommer du att uppnå en bråkdel av det jag uppnått, om inte var inte besviken. Du duger som du är, så länge du inte är en outbildad idiot eller lögnare.

Stora lyckönskningar.

Carl von Linné .

Det som definierar den moderna människan och modernisering är företrädesvis två saker: levnadsstandard med avseende på materiella ting och industrialisering. Men hur mäter man livskvalité?

Det var de ointelligentas tid att blomma. Ljudet av tystnaden gav ångesten talförmåga. I periferin står att läsa om den intellektuella motståndsrörelsen, om revolutionen och om döden. Rösterna i tv-apparaten talade med ett lugn som kändes hysteriskt. Dialogen hade bytts ut mot en entonig monolog. Någon på radio hade mördat frekvensen och lämnat ett gråknastrigt spår efter sig. Det var de ointelligentas triumf. Det var världen som blivit narkoman, hela jävla jordklotet.  Och alla hade bestämt sig för att detaljerat låta redogöra sin situation, att söka sin plats i solen. Skyltfönstret mot världen blev bloggen.